x 2000-poesi

Jag skrev en dikt på tåget, när jag såg träden svischa förbi.

Resan är mitt mål
mitt eget svarta hål
Där jag kan vara mig själv en stund
kort som smal som rund
I staden
vill jag ha´den
ringen, klockan,
tingen
Alltid finns något som nedslår
bristande pengar, gropiga lår
De säger jag ska ha hjälm när jag cyklar
och många kopior av mina nycklar
Men om hjärnan känns sprucken och vännerna sviker
vad är då poängen? jag skriker
Det känns som jag står upp till knäna i klister
bland alla mina förbannade brister
Och måsten och kansken och borden
trots att min roll är så liten på jorden
Jag fick ingen gaffel
till min falafel
Men massor av piri piri häller jag på
det blir mer bedövande så

Blir alltid lite poetisk på resande fot, hihi.
Vi ses!